orkar inte skriva idag,så bjuder på några bilder   

//Emma

Jag lever! tro inte annat, inte änns efter att ni har läst detta. Jag lever.

Red ut med Bästaste Emma olsson!   De gick bra, precis som de alltid brukar göra. Vi skulle rida till " travbannan". Vi var på vög dit. Vi var vid gettorget. Skulle trava / galoppera upp för en vacker lite backe... Emma tog Stina ( hästen) i en vacker snabb galopp. Jag satte efter stina med Eddie ( den andra hästen) jag satt kvar som ingenting. Lätt som en plätt. Sdan hände något, Vet inte vad... Jag ramlade av!  Jag ramlade lite framför Eddie och stog och "gled på fötterna ett tag medans han drog mig fram med hjälp att jag hålde i tyglarna. Sedan ramlade jag och hålde fortfarande i tygeln. Så Eddie släppade mig altså efter backen i några meter. Tröjan åkte upp. Jag lyckades släppa tygeln. Eddie råkade kliva på mitt ben (tror jag det var)  i farten, han tohg inte i eller så. Men de gjorde ont ont ont. Men när han märkte det lyfte han den genast, vilken gullplutt  Sedan sprang han i väg fram till stina somm stog många meter bort. Jag log kvar på backen i hopp om att kunna gå, kunna resa mig. Jag visste inte då om mitt ben fungerade. Jag kravlade mig till sidan av vägen. Emma hade då fått tag i Eddie och kom gående nerför backen med Stina i ena handen och Eddie i den andra. Jag låg kvar. Några tårar av smärta började komma. Jag satt mig upp och lyfte på tröjan, Där var de massor rivsår och blod av gruset Eddie släpade mig i. Jag försökte ställa mig  upp, och det gick ! Yeees!, tänkte jag, jag lever, jag lever. Jag drog ner byxorna eftersom det känndes som jag blödde på benet, som satan. De rammlade ut massor med grus. Inte ett märke på benet, inget blod, inget alls. Jag kollade upp på Emma och sa : Fan, nu måste jag tvätta tröjan igen! Emma började små fnissa. Men kollade fortfarande lite oroligt på mig. JAg drog upp byxorna  igen. Drog upp troserna och la tröjan för såret. Altså så hade jag tröjan innanför byxorna... för att det inte skulle skvava. Sedan hoppade jag upp igen, sedan fortsatte vi att rida till travbanan. Då sa Emma : vill di inte rida hem... Det gör inget om du vill det. Jag svarade:- Nej nje, jag lever ju! Så vi fortsatte att rida och de gick kannon. 

Hahah, jag sa ju det, Jag lever!